Förbjudet   Tillåtet   Ensam   Karl-Ludvig   Tillsammans
Kaninmordet   Draksommar   Åskpojken   Dramms vandring
Dramms färd över vattnet   Drakvinter Zip Månskensvargen

Smakprov

ur böcker av Elvira Birgitta Holm

Månskensvargen

Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen.
Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se.
Döden hade slukat alla.
Nu ville han sluka mig.
"Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!" väste Döden.
Sedan dess är jag på flykt.

Zip

13

- Kolla månen!
- Wow!
De kommer intumlande i storstugan.
- Det är fullmåne, hörni, kom, vi måste ut och yla på månen!
Och de får fort på sig kängor och jackor och stormar ut på tunet.
Månen har klättrat upp över granarnas toppar, slår reflexer i snön, förvandlar stugan till en svart silhuett där bara fönstret lyser varmt och gult. Men månens sken på det snöklädda taket är blått och kallt.
---
Mångalen, tänker Bim.
Jag är mångalen.

Zebrina så nära där i vedboden.
Doften av ved, det tunna torra ljudet av vedträn som hamnade i vedkorgen, fingrarna som snuddade vid varandra, kändes rakt igenom handskarna.
Hjärtat som dunkade.
Vit andedräkt ur munnarna.
Längtande mun. Ingen kyss.
Doften av ved.
Doft.
Väntande mun.

Zebastian kastar huvudet bakåt, blottar strupen som en varg.
- Aaooooooouuuuuuuuu!
Hans ylande får Bim att hoppa till.
Så slänger hon huvudet bakåt och stämmer in.
Zacke och Zebrina fyller på.
Långa, höga ylanden letar sig upp mot månen, ut över de skogklädda bergen.
Fyra vargar ylar mot månen i vinternatten.
Långt borta svarar fyra andra vargar.
Men det hör de inte.
Kylan nafsar dem i kinderna, biter dem i öronen, tränger upp i benen genom skosulorna. De märker det inte.
- Aaoooooouuuuuuuuoooouuuuu!
- Vi är varulvar! ropar Zebastian. Mångalna varulvar, aoouuuu, ge oss blod att dricka! Bloooooooooood!
- Blooooooood! ekar de andra tre.
- Blod! Ja ja! ropar Zebastian och nafsar efter Zebrinas hals.
Hon skrattar och duckar.
- Blod! ropar hon och hugger tag i Bim och hugger efter hennes strupe.
Bim måttar ett hugg tillbaka.
Deras tänder kolliderar med en smäll, Bims läpp emellan.
Nu rinner riktigt blod.
Bim sliter av sig handsken och sätter handen mot sin blödande mun.
Hon får tårar i ögonen, det gjorde verkligen ont.
- Förlåt, säger Zebrina lågt. Det var inte meningen.
Bim slickar sin blödande läpp, blodet smakar kväljande salt.
- Få se, säger Zacke och vrider Bims ansikte så att ljuset från månen faller på hennes blödande läpp.
Tunga, svartröda droppar formar sig en efter en, fylls, blir för tunga, faller ner på hennes haka
- Det slutar nog snart, säger han mjukt.
- Då får vi skynda oss om vi ska hinna blanda blod, säger Zebastian med en underligt främmande mörk röst.
- Under fullmånen fullbordar vi vårt brödraskap. Här!
Varifrån fick han en kniv?
Han rispar till i sitt finger.
En tung, röd blodsdroppe väller fram.
Zebrina drar av sig handsken, sträcker allvarlig fram sin hand. Zebastian snittar till.
Zebrina stirrar fascinerad på blodsdroppen som växer sig tung och mörk på hennes fingertopp.
Zacke rycker till när kniven skär genom hans vita hud.
- Nu! säger Zebastian.
Och tre blödande fingertoppar sträcks fram mot Bims mun där blod ännu rinner från såret i överläppen. Fingrarna möts i en lätt beröring på Bims läppar, smeker försiktigt ut blodet till en gemensam strimma över hennes mun.
Bim blundar.
Läppen darrar vid beröringen.
Zebastian.
Zebrina.
Zacke.
Och Zip.
- Z är vårt namn och vårt tecken. I blod är vi förenade. Endast döden kan skilja oss åt.
Zebastians röst mässar teatralisk.
Så närmar sig tre ansikten Bims. Tre munnar sträcks fram mot hennes mun där blodet ännu är vått och rött.
Fyra munnar försöker nå varandra, näsor är i vägen, hakor och kinder.
Läppar snuddar, tungor slickar av blodet.
Fyra munnar blir en.
En varm, mjuk mun i vinternatten.

Drakvinter

Om...

Madeleine satt och kikade på henne från sidan. Bim försökte komma undan de där ögonen, men de höll henne fast.
- Har du kysst nån någon gång då?
- Klart jag har.
- Kan du kyssas, lilla Biet?
- Klart jag kan!
- Få se då!
Bim plutade med läpparna, skickade en smällkyss ut i luften.
- Äh, inga såna där småbarnspussar, jag menar kyssas på riktigt.
Madeleines ansikte var plötsligt alldeles nära.
Bim tryckte sig bakåt mot soffans rygg, men Madeleine följde efter.
Och så tryckte hon sin mun mot Bims mun.
Hårt.
Bim höll läpparna hårt sluta, försökte komma undan.
Hjärtat försökte kasta sig ut ur bröstet på henne.
- Äh, du kan inte. Vänta ska jag lära dej.
- Nej, låt bli!
- Slappna av! Nej, du ska inte spänna läpparna så där. Låt dom bli mjuka. Så här.
Madeleine lät munnen falla öppen lite grann, hennes läppar blev plötsligt stora, mjuka.
Bim försökte låta sin mun bli likadan.
Hjärtat for omkring vilt där inne.
Och så lät Madeleine sina läppar möta Bims läppar, mjukt, mjukt och Bim blundade och nu slutade hjärtat med ens att slå och allting blev alldeles stilla.

Upp

Förbjudet

Karl-Ludvig

Han hade rört vid Johanna.
Karl-Ludvig gömde handen innanför tröjan.
Där låg den och rörde lätt vid hans mage.
Som den rört vid Johanna.
Den beröringen satt kvar i handens insida. Känslan av mjuk hud darrade och vibrerade och låg kvar, som ett skyggt djur i handens insida, i fingrarna och handflatan.
De var på väg ut ur kapellet och förmiddagsandakten. Han hade vänt sig om för att se vart Anders tog vägen och plötsligt kände han något snudda vid sin hand, mjukt och varmt - han ryckte till och såg Johannas bara hand som förvånad drog sig undan hans halvöppna hand.
Hon vände sig halvt om och såg på honom. Deras ögon utbytte en snuddblick.
- Förlåt, mumlade han, men hon var redan på väg ut.
/---/

Johanna

/---/
Hans hand snuddade vid hennes hand,
De var på väg ut.
Han ryckte till och drog undan sin hand.
Det var Karl-Ludvig. De kallade honom Ludde.
Han var ingen Ludde. Han var för allvarlig för det. Hans ögon var så allvarliga.
Hans hår stod rätt upp på ett löjligt sätt och han drog alltid handen genom håret utan att få det att lägga sig, men ögonen var allvarliga. Hon tyckte om hans ögon.
Det fick man väl - tycka om någons ögon?
På väg ut i solen snuddade hans hand vid hennes hand.
Än sen då?
Ingenting,
Hon vände sig halvt om och såg på honom. Deras ögon möttes ett ögonblick. Nu var det inte som förra gången. Hon blev inte förvirrad. Han rodnade inte. Han hade så fina ögon.
Han sa något, en ursäkt? Sen var hon ute, omvärvd av solen, inne i solhettan och Karl-Ludvig hade hon glömt.
- Kom! Vi ska bada!
De sprang ner till Svartsjön.

Karl-Ludvig

Å, det fanns så mycket.
Han lägger armarna om henne och hon står framför honom och lägger sina händer om hans korsrygg. Det rinner som smält bly ned i låren och uppför ryggraden.
Han kramar henne och känner hennes fötter med sina fötter, hennes knän med sina knän, hennes mage med sin mage, ända upp till huvudet. Bara där är de åtskilda, och det värker i honom.
Hon smeker hans nacke, leker mjukt med hans hår, och johan reser sig som en blind kattunge.
Hans händer. De vill så mycket och vågar så lite.
Hennes händer. De går på upptäcktsfärd försiktigt ibland men vågar sig inte ut i vildmarken, där han väntar henne, å han väntar.
Kyssas är skönt och svårt. Det är som första gången varje gång. Han försvinner bort i hennes mjukhet.
I går hade han vaknat upp ur en kyss med sin hand på hennes bröst. Det hade fyllt hans hand och genom jumpern kände han en hård knopp mitt i sin handflata och från knoppen gick vibrationer in i hans hand som fick honom att darra hel.
- Johanna, jag vill, viskade han ut i ensamheten i sitt rum.
Han ville klä av henne.
Han ville ligga naken med henne och se och låta händerna försiktigt smeka henne och känna hennes händer smeka hans kropp tillbaka.
Johan dunkade.
- Lägg av, viskade han. Gå och lägg dej. Hon är inte här.
Johan la inte av.
/---/

Upp

Karl-Ludvig

Killar förlovar sig inte med varandra!
Där satt Björn och Anders tillsammans på sängen, Björn med Anders hand i sin näve nu, generad, Anders med lysande ögon.
Karl-Ludvig försökte vänja sig.
- Jag trodde du visste, brummade Björn.
- Jag hade tänkt tala om det för dej men fick inte en chans, sa Anders. Är du chockerad?
- Nej. Jo, lite kanske.
Karl-Ludvig satte sig i en av de välkomnande öronlappsfåtöljerna. Den slöt honom i sin väldiga famn, så som Björn nu lade sina trygga armar kring Anders, som lutade sig mot honom med ett mjukt leende över hela ansiktet.
- Det är inte så många som vet än, sa Björn. Vi har inte varit tillsammans så länge än.
- Åjo, en hel månad, sa Anders.
Det var fantastiskt att se - lille Anders förnöjt hopkurad i Björns famn, med huvudet lutat mot hans axel.
Karl-Ludvig kom på sig själv med att snegla för att se om de hade stånd.
Det hade de inte.
- Du kanske blir generad, sa Anders. Ska vi hålla oss ifrån varandra?
- Nejdå.
Det var lögn. Han blev fruktansvärt generad av att se dem sitta så där. Han fick fjärilar i magen och visste inte vart han skulle titta. Och han blev lite, lite upphetsad.
/---/

Anders

Ljuvliga Björn, ljuvliga härliga Björn!
Han skrattar i solen och löven virvlar kring och luktar jord och visset gräs och Böne, Böne ler så ögonen försvinner.
Måste röra vid honom.
Kom loss, en de-ashi-baraj, ta i mej, Böne, rör vid mej…
Dina händer!
Å, mage mot mage, som då första gången i dojon:
Björn framför mej och hans kimono har åkt upp och hans mage har hår som kör ihop sej till en svart rand mot naveln och ner under byxlinningen, hans mage framför mej och så kastar han mej och går ner i fasthållning och min kimono åker upp så hans mage ligger mot min, det nästan gick för mej…
Rör vid mej, strunt i om nån kommer, låt hela världen se, jag älskar dej, Böne, älskar dej, kom!
(Vad är det med Ludde? Han grubblar för mycket!)
Kyss mej Björn!
Drunknar i din mun…

Upp

/---/
Allt meningslöst dödande.
Allt liv som vill leva men inte fick.
Hon ska ta hand om det här med ungen själv.
Om hon gjorde abort!
Det kunde hon väl inte göra ändå?
Ha ihjäl ungen?
En unge som kanske såg ut som han, öron och alltihop.
Han ville inte att Anna skulle göra abort, inte ens om det var Anders som var farsa till ungen.
Han ville att ungen skulle vara hans unge. Han ville ta hand om den där ungen i Annas mage, skydda den så ingen trampade på den eller plågade den.
Hon kanske hade ihjäl ungen för att hon var rädd för den hon också?
Ta hand om det själv.
Han kände sig utanför, utskuffad, bortstött.
Maktlös.
Hon fick inte ha ihjäl ungen!

Upp

Anders

Jagboken:
En batting!
Ett kryp, en liten unge, en alldeles riktig liten kille som ligger där inne i Annas mage och det är jag som har knullat till'en!
Det är så fantastiskt så jag har inte ord.
Mina små frön simmade rätt in i henne och gjorde en unge ihop med hennes ägg, det är otroligt!
Hon är lessen men jag är glad och jag ska få henne glad också, jag ska få henne att skratta som en sol av lycka!
När vi kollade bilderna i Lennart Nilssons Ett barn blir till fick jag tårar i ögonen.
Dom är så innihelvitti söta!
Tummar och allting ju.
Men hon ville inte titta.

Ludde.
Karl-Ludvig Frostenson.
Den store drulen, den sjufalt förnicklade slemknölen, den klumpigaste klunsen i mannaminne, tokfandern, galenpannan Ludde.
Kompis ska han vara.
På min tjej har han varit.
Och inte ett dugg arg är jag egentligen heller.
Mest lessen. Om det varit nån annan, kanske, men just han som inte kan ta vara på sej själv, inte kan jag vara arg.
Men har har rymt, stuckit iväg, står inte att finna i stan.
Måste ha tag på honom!

Och sen?
Hur gör vi?
Vems är ungen?
Vems är Anna?
Var finns Björn i alltihop, varför ska man behöva bli slagen i fejset så snart man stuckit upp en glad nuna?
Och morsan ska jag hacka ner till kallskuret endera dan!

Björn otrogen.
Fattar inte orden.
Fattar inte.
Otrogen.
Legat med en annan.
Skrek "Jävla bög!" åt honom. Löjligt. Grät. Sparkade, bet, slog.
Min Björn. Min härliga, sköna, vackra Björn.
En annans händer har smekt honom, hetsat hans höfter, klamrat hans skuldror, en annan mun har fångat hans kuk, slickat hans armhålor, kysst hans mun…
En annan har sett hans ansikte när han njuter!
Min Björn… åt Helsinki!
"Jag var ensam", sa han. "Jag behövde nån. Skönt att för en gångs skull få slippa vara den som är vuxen."
Jag vet inte hur vi ska kunna fortsätta nu.
"Du älskar inte", sa han. "Du låter dej älskas. Du är bortskämd, allting kretsar kring dej, det är du, du, du.."
"Först Anna. Sen Stickan. Vem blir det sen? Ludde? Min morsa?"
"Anna är med barn", sa jag.
"Å herreduminskapelseskrona", var allt han sa.
Mur mellan oss.
Tyst, kall mur.
Jag skulle vilja spränga mej själv i bitar - för att komma ut ur mej själv!
Och Ludde är i Dalarna och åker skidor, av alla omöjliga ting att göra precis just nu. Men jag har skrivit för att få hem honom.
Måste snacka med nån vettig människa!

Ludde hemma.
Snackar om abort.
Inte kan hon väl ha ihjäl krypet?
Hon säger att hon inte vill ha ihjäl det. Men om hon gör det ändå?
Då vet jag inte om jag blir glad igen i resten av livet.
Vi ska ha ungen ihop allihop! Det är våran unge, jag ger rävingen i om det var mina frön eller Luddes frön som ordnade till ungen, den är vår!
Hon får inte ta den ifrån oss!

Björn!
Jag kommer inte in i dina ögon!
Sitt inte bakom ögonen och tig, då.
Kom ut så jag känner igen dej!
Jag kommer inte in i dina ögon…
Jävla liv. Jävla helvetes liv till att göra ont! Vill inte!

Upp

Mickel går i fällan

Där stod Mickel och Fredrik mitt emot varandra med varsin död kanin i famnen.
Mickel stirrade på Fredriks ansikte. Fräknarna syntes knappt för all smuts och torkat blod.
Fredrik hade ett stort vitt lortigt bandage på högra pekfingret. Det lyste som en extra smutsvit tass mot den döda kaninens päls.
Fredrik kramade den svarta kaninen. Den var alldeles stel.
- Han var min kanin, sa Fredrik. Men den vita bet ihjäl'en.
Då prasslade det i den andra buren.
Mickel vände på huvudet.
- Mimmi!

Mickel släppte den döda kaninen han hållit ner på golvet, den hamnade där med en duns.
Mickel slet upp haspen på burdörren, det var bara en böjd spik. Han sträckte armarna efter Mimmi och så höll han henne äntligen i sin famn igen, en levande, mjuk, varm kanin.
Han kramade Mimmi, han borrade ner näsan i hennes päls.
Hon nosade på hans jacka och låg alldeles stilla. Mickel kände hennes hjärta dunka - dunk, dunk, dunk, fortare än hans eget.
Mimmi.
Hon levde. Hon var inte ihjälslagen, hon levde och kände igen Mickel.

- Låt bli Per-Åkes kaniner, sa Fredrik.
- Mimmi är min kanin, sa Mickel.
- Det där är Per-Åkes kaniner, sa Fredrik. Den svarta var min. men den vita hade ihjäl den.
- Ni har tagit dom för Bertil, sa Mickel. Nu åker ni fast för polisen. Ni har tjyvat kaniner och haft ihjäl dom. Det blir minst fängelse för sånt.
Fredrik stirrade på honom.
Han höll hårt om den svarta kaninen.
- Då får jag stryk, viskade han.
Fredrik sjönk ner på golvet. Där blev han sittande. Det vita bandaget vandrade fram och tillbaka mot den svarta pälsen.
Du är inte min bror, sa Mickel. Du har ihjäl kaniner.
Fredrik satt med nedböjt huvud.
Det kom konstiga ljud från honom.
Plötsligt begrep Mickel att Fredrik satt där och grät.

Mimmi började sprattla i Mickels famn, hennes baktassar krafsade.
- Ta det lugnt, sa Mickel.
Han bar Mimmi tillbaka till buren ochsläppte in henne till den andra kaninen. Det var en hermelin-hona, de små öronen stod rätt upp, som om de inte fick missa ett enda litet ljud.
Kaninerna nosade på varandra, sedan började Mimmi äta av det gamla höet som låg där.
Hade de ingen riktig mat åt kaninerna? Och vatten?
Mickel skulle just vända sig om och fråga.
Då hörde han Per-Åkes raspiga stämma:
- Hands up! Nu gick du allt i fällan, din snok!

Upp

Draken sprutar eld

Elden på ön brinner hög mitt på badplatsen, lågorna speglar sig i vattnet, rop och musik studsar ut över spegelbilden. En gång om året sprutar den gamla draken eld!
Zacke och Bim paddlar i en vid cirkel för att komma runt ön. De närmar sig bakifrån, från klippsidan.
Ön reser sig svart ur vattnet. Rakt över ön hänger halvmånen som en apelsinklyfta, den är på väg att landa i en av tallarna på krönet.
- Bara dom inte ser oss, säger Bim lågt.
- Dom har annat att tänka på, säger Zacke sammanbitet.
/- - -/.
Uppe på klippan ligger de ett ögonblick stilla, platt på mage. Gräset är strävt under deras händer, det luktar hö. Fuktiga urtidsdunster stiger ur öns inre.
De ålar på mage fram mot buskarna i kanten av klippan.
Nere på strandängen flammar bålet, lågorna kastar sig upp mot sommarnattshimlen. Runt elden vimlar och virvlar människor, deras röster är hesa, musiken dånar, några dansar svajande, andra ligger eller sitter på marken, en röra av ben och armar och huvuden, alla är rufsiga och unga och vilda.
- Dom är ju fulla, viskar Bim. Vad tänker du göra?
- Vit man dansar krigsdans. Han vill dricka blod i natt. Det ska han få. Sitt eget! Kom!
Zacke ålar närmare. Bim följer.
Blodet dunkar i hennes huvud, som en stridstrumma.
Musiken dunkar i samma takt där nere vid elden.
Marken kyler genom skjortan, hon borde ha tagit en tröja över känner hon. En mörk tröja, slår det henne, hennes vita skjorta lyser i natten som ett spöke!
- Vi skrämmer dom, viskar hon plötsligt, och hon hinner inte fatta det själv, hon rusar upp och far utför branten, ner mot badplatsen. Med ett vrål rusar hon in bland de dansande, hon skriker som besatt och alla hejdar sig, hon hör rop omkring sig, hon virvlar runt elden och flaxar med armarna.
- De dödas ben! skriker hon. De dödas ben!
En kort sekund är allt förvirring, så kommer ropet:
- Ta fast henne!
Starka händer griper Bim, hon sparkar, hon biter, hon slår, men snabbt sitter hon fast.
- Vad är det där för en?
- Ett smågli!
I samma stund hörs ett rop från klippan:
- Här är en till!
Någon kommer längs stigen nerför branten, i famnen bär han en sprattlande, rasande Zacke.
- Nä, är det inte fästman och möa? hörs en hes röst.
Allt stillnar av, som om all virvlande kraft samlades i en gestalt: Madeleine.

Upp

Lines hjärta hamrar som kolvarna i motorcykelmotorns cylindar, hennes lilla våta, röda hjärta kastar sig förtvivlat omkring där inuti för att försöka ta sig ut, pressar sig mot revbenen i hårda dunsar.
Hon vet! Hon vet!
Far har flugit fram till fönstret, han står med händerna pressade mot öronrn.
- Att det aldrig kan få vara tyst! skriker han. Alltid vrål och väsen, men så håll då upp! Sluta!
Motorcykeln är en oerhörd bålgeting i rummet.
Snurr far iväg ut i hallen så skor och stövlar flyger.
Line pressar ryggen mot fåtöljen.
Det är han.
Hon vet att det är han och det är henne han vill nå.
- Nej, nu ringer jeg s'gu politiet! ropar far, hans röst spricker. Jeg står bare icke ut!
Och han snubblar över skorna i hallen och svär långa danska eder över katter och motorcyklar och telefonapparater.

Line dras hjälplöst mot fönstret.
Han står där nere på gården, hon anar honom i lyktskenet, asfalten blänker våt i strålkastarljuset, regn faller genom ljuskäglan.
Han sitter gränsle över motorcykeln, benen brett isär som stöd, han rusar motorn, den vrålar på högvarv. Hans ansikte är vänt upp mot henne, en suddig vit fläck under den svarta, blanka hjälmen.
Han gör en gest med armen: kom!
Hon hör far prata i telefonen, mammas röst lägger sig i.
Sakta skakar Line på huvudet.
Då tar han något, för armen bakåt och kastar.
Line rycker till av smällen, tar ett steg bakåt och är nära att falla, hon hör mammas skrämda utrop.
Ekot av motorcykeln dör långsamt bort mellan husen.
Utför fönstret rinner röd färg.
Som blod.

Upp

Vinterns härar

/---/
"Kan du slåss?"
Dramm stod tyst.
Slåss?
"Du är kämpe nu", sade Addl.
Kämpe?
"Du ska strida i Vinterns härar och segra."
"Hur då?"
"Genom att döda."
"Döda? Hur då?"
"Bita och riva, krossa och frysa, slita itu, ha ihjäl."
Dramm drog sig bakåt.
"Vem då?"
"Vet du ingenting alls? Allt varmt och allt sånt som försöker att leva fast det inte duger något till."
Dramm stirrade häpen på Addl.
Addls ögon var gröna som smältsten, men inte alls hårda, hans ansikte var strävt och fullt av fåror likt trä som vädret har härjat, hans ragg var gles som skogsgräs på mossa och manteln sliten och grå.
Han såg inte skrämmande ut, men orden han talade skrämde.
"Har du dödat någon?" frågade Addl.
Skulle Dramm ha trampat på någon som jordan, ätit som räven, slagit med klorna som uv och vråk?
"Aldrig!" svarade Dramm.
"Men skulle du kunna?"
Dramm såg sig omkring, hur kommer jag undan, hur smyger man bort, vart kan jag springa…
"Tänk inte på flykt", sade Addl. "Du kommer inte långt. Skulle du kunna döda? Säg vad du tänker. Bara jag hör och jag tror jag vet vad du svarar."
Dramm började tala.
"Om någon hugger mot mig för att döda och äta mig måste jag också få hugga tillbaka.
Eller om någon kastar sig över Syssl för att slita Syssl i bitar, då sliter jag i den andre och skyddar Syssl och kanske måste jag döda.
Eller om mjukmossan anfalls av andra, av den som vill döda mossl som bor där, då tar vi till vapen, då skjuter vi pilar och kastar vi stenar, då klöser och biter vi hårt, och kanske att någon kan dö av det.
Men att hugga först, att kasta sig över andra, att anfalla andra? Aldrig!"
"Nu måste du", sa Addl högt.
Så böjde han sig fram:
"Men vi är många som tänker som du. Och det finns alltid vägar. Håll dig till mig, vi är många redan."
Han rätade på sig, blev sträv på rösten.
"Nu ska du ha kläder och vapen. Kom!"
/--/

Ensamvargen

/---/
Kylan var djup.
Dramm satt helt dold i vargens päls och där fanns värme, men utanför frös själva vinden till is. Han somnade ofta, men vaknade tvärt när vargen ökade farten.
Så såg han; hon jagade någon som sprang, en renkalv i vitpäls, den flög över snön och undan för vargen i snömoln kring klövarna, rasade utför en brant, kom upp igen och försvann allt längre och längre bort.
Vargen stannade, flämtade hårt och andedräkten stod vit kring gapet.
Dramm var glad för kalven. Men plötsligt förstod han: Om inte vargen dödade skulle de båda dö av svält.
När vargen lade sig ner för att sova försökte Dramm gräva i snön för att finna något att äta. Men snön var som klippa och sten. Han fick blodiga tassar och kom ingen vart.
Vargen nosade lite och slickade blodet från såren. Så buffade hon honom in i sin päls, strax invid nosen och lade sin svans till skydd, som ett täcke av päls.
Hunger gnagde hans mage.

När de vaknat dödade vargen en ripa.
Hon slet den öppen och lade den ner i snön framför Dramm.
Han ryggade.
Blodet var mörkrött mot ripans fjädrar och snön.
Det luktade sött och tjockt, lukten av blod från alla strider i vinterns härar, blodet som vällde ur Ärg...
Han vände sig bort.
Vargen slog med tassen på ripan, hon gnydde och pratade vargljud, hon lade sig ner bredvid ripan och väntade.
Dramm satt i snön med ryggen mot vargen och kylan kröp i hans ragg.
Han hörde att vargen åt, men vände sig inte om.
Han var svag av hunger nu. Bergen rörde sig sakta inför hans ögon.
Det fanns blodstänk i vargens päls när han kröp upp på vargens rygg, i snön låg fjädrar och blod, benen var gnagda. Dramm gömde sig långt in i vargens päls.

Upp

Vattenvägen

/---/
Det gröna gräsets måne steg gyllene upp på himlen, rund och tung av ljus. En stig av ljus rann från månen och ut över vattnet.
Flotten gled ut på stigen av ljus, vattnet glittrade mjukt omkring dem, men bortom månglittret var vattnet svart.
En svag vind kom svepande bakifrån, rörde vattnet och förde flotten fram över vattnet. Bakom dem mörknade natten, men himlen behöll sitt ljus där solen sjunkit under världskanten.
Allt var tyst.
Den slingrande ormen på Syssls arm blänkte i månljuset, ögonen glimmade, kanske rörde den sig.
"Vart färdas vi nu?" undrade Dramm.
"Vi följer månen" , svarade Syssl.
"Men månen vandrar."
"Då får vi också vandra."
"Månen vandrar runt, runt och möter sin egen skugga."
"Också vi ska möta våra skuggor", sa Syssl och månen fick hans ögon att blänka.
"Men månen slukas av sin egen skugga", sa Dramm.
"Även vi ska slukas av våra skuggor om vi inte kan finna månstenen, mossls sten."
"En gång föll den från månen. Kanske månen har tagit den till sig igen", sa Dramm.
"Tids nog får vi veta", sa Syssl. "Men nog tror jag att Morg tagit stenen."
"Är det här vattnet som aldrig tar slut?" undrade Dramm.
"Nej. Där borta ser du en strand."
Svart och raggig reste sig stranden där det blänkande vattnet tog slut, månen stod över kanten och stigen av ljus över vattnet ledde rakt mot månen. Sakta gled flotten framåt genom månljus och nattens dunkel.
Då kom ett ljussken bakifrån.
En varelse fanns där plötsligt i luften, flög omkring dem med ljudlösa vingar som lyste av månsken, glittrade, glänste som månstenskristaller.
Varv efter varv runt flotten flög den, allt längre och längre ned, och Dramm drog sin dolk.
Den var stor som en fågel men var ingen fågel, den var luden av päls med upprätta öron och glimmande tänder i nosen, men de fladdrande vingarna glänste nakna. En fladdermus, en lysande fladdermus.
Plötsligt störtade den, föll tungt ner i vattnet som slöt sig igen och fladdermusen lyste där under.
Så kom den upp och den skrek, skärande gällt, den sjönk på nytt, kom upp igen med ett skri.
Syssl for upp, han släppte trumman och manteln föll, han höll ut sin tass för att rädda den som fallit i vattnet.
Dramm ropade "Nej!" men det var för sent.
Fladdermusen grep om Syssl med sina klor och så dök den ned och Syssl försvann i det svarta.
En virvel på vattnet var allt som syntes.

"Syssl!" skrek Dramm och hans skri for ut över vattnet. Dramm, släppte flöjten och dolken på flotten, slet av sig manteln och kastade sig i vattnet.
Iskallt vatten slog samman över hans huvud och allt han såg var mörker.

Upp

Förbjudet Tillåtet Ensam Karl-Ludvig Tillsammans
Kaninmordet Draksommar Åskpojken Dramms vandring
Dramms färd över vattnet Drakvinter Zip

Första sidan Presentation Bibliografi Om böckerna Smakprov
Skrivet om   Recensioner  Frågor och svar Min trädgård Vänner 
  Länkar Privat
 E-post
Copyrigth © 2008 Elvira Birgitta Holm